Lerduveskyttets historia

Lerduveskytte har precis som många andra skyttesporter en bakgrund i jakt, närmare bestämt fågeljakt. Under fågeljakt är det vanligt att en fågel snabbt flyger iväg då den skrämts upp och en jägare måste snabbt kunna göra en anläggning och träffa ett litet och väldigt rörligt mål. Att hagelgevär används underlättar, men det är fortfarande en form av skytte som kräver stor skicklighet. Dohrnfoto_sport_marcus_svenssonärför lämpade det sig bra att tävla i det och sannolikt var det anledningen till att lerduveskytte vidareutvecklades till en skyttesport.

I USA går det att spåra lerduveskytte tillbaka till 1880 då skarpskyttar tävlade i att träffa mål av svartfärgad lera som slungades ut. Målen bröts isär när de träffades av skotten. I England mellan 1883 och 1887 utvecklades en variant av lerduveskytte som användes för att öva färdigheter med hagelgevär. Främst berodde detta på att det var väldigt populärt att jaga fasan och ripa i Storbritannien under denna tid.

Lerduveskytte blir OS-gren

Redan 1900 i Paris blev trap en olympisk gren. Vad många inte vet är att levande duvor användes som rörliga mål i sportens ungdom och även i OS i Paris. Det ansågs dock oetiskt och i fortsättningen blev det lerduvor som gällde istället för levande mål. I lerduveskyttegrenen trap skickas lerduvor ut från olika vinklar och i olika hastigheter. I dubbeltrap som tillkom senare fungerar det på samma sätt, men skillnaden är att två lerduvor istället skjuts iväg samtidigt.

Den sista OS-grenen kallad skeet är något annorlunda. Då används en särskild skeetbana med åtta stationer i en halvcirkel. En av lerduvekastarna är placerad i “tornet” vid station 1. Ytterligare en lerduvekastare är placerad i “lådan” vid station 7. Lerduvor kastas iväg antingen en eller två åt gången och skytten måste hålla sitt vapen vid höften tills duvorna syns, samt får bara skjuta ett skott per duva. En hel tävling består av 125 duvor.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *